mår.inge.bra.alls.nu.

Är så himla deprimerad. Känner mig så värdelös när jag inte ens kan jobba de ynka timmarna jag blivit tilldelad i sommar. Så jävla värdelös.
Jag får inte sova om nätterna, för att jag vänder på mig hela tiden och när jag vänder på mig gör det så ont att jag nästan gråter, men är för trött för att låta tårarna rinna.
Jag får lungorna upptryckta i halsen vilket oxå gör att jag har maten jag ätit, precis vid magmunnen känns de som.
Jag är så trött att det svider och rinner i ögonen och gråtattacker flera ggr/dag.
Listan kan göras lång, men det räcker väl med åkommor för denna gång.
Mår hemskt dåligt ivarjefall och hoppas det blir bättre snart så jag kan få njuta av graviditeten. Känns högst osannolikt iof eftersom jag, åter igen, inte alls gillar att vara gravid.
Jag är en sån känslomänniska och när jag mår dåligt en längre tid mår jag oftast s.k.i.t. och går ner i mig själv big time. Vill inte vara ute mer än nödvändigt, inte träffa folk, inte göra iordning mig..ingenting. Och när jag inte ens kan gå promenader känns de som att allt annat kvittar, då kan jag lika gärna sitta här och mögla.
Jag säger bara tack och lov för min dotter, utan henne hade jag inte känt nån lycka för över huvud taget. Men så fort jag ser hennes ansikte blir jag så lycklig. Jag är tacksam varjedag att hon finns i våra liv, men är även livrädd varjedag att något ont ska hända henne. Livrädd.

Jag funderade först på om jag ens skulle yttra mig så här om hur jag mår. Vet att en del tror och tycker både de ena och det andra om varför jag ens öppnar käften. Gör iof detta för min egna skull, för att det känns bra att skriva av mig när det är jobbigt.
Varför jag ens känner att jag måste förklara mig för er vet jag inte, en skada jag har som jag måste sluta med. Men de kommer väl.