Skryt!

För visst får man skryta om sig själv?

Jag är så jävla nöjd med vem jag blivit. Allt tack vare mina barn! Och såklart Fredrik. Utan honom hade jag inte haft mina fina flickor självklart, men dom har fått mig förstå vad äkta kärlek är för det första, de har oxå lärt mig vad som betyder något.
Men det jag i första hand tänker på hur förändrad jag blivit. 

Förr var jag lat och hade många ursäkter till mycket. Jag gjorde oftast inte slag i saker, och inget som helst driv. Negativ var jag med. 

Idag är jag allt annat än det (till stor del). Visst kan latheten vara ett faktum ibland men oftast har jag inte tid att vara lat.

Jag har tre hundar och två barn, som jag älskar att ta hand om. Jag gör faktiskt saker med dom, flera ggr/vecka och går vissa veckor flera mil! Vilka föräldrar gör det?
Dessutom är det rätt skönt att knäppa gamla bekantskaper på näsan att även jag kan. Nästan lite bättre än dom om jag får säga det själv!

Mitt intresse för hundarna bara växer för  varjedag, trots att jag är småbarns mamma. Och när jag skaffade mig hund nr3 så VET jag det stack i vissa ögon mtp mitt forna jag. Men de gör inget, jag vet vem jag är idag och vad jag är kapabel till och skulle jag misslyckas är jag inte lika rädd för vad andra tycker, det viktigaste är att min familj mår bra!

Jag har dessutom helt ändrat på mitt matintag, bara de är en stor bedrift. Sånt jag tyckt var löjligt överdrivet har jag börjat förstå nu. Fröken helfabrikat lixom. Så billigt som möjligt, sen sket jag i resten.

Sånt här kan jag sitta och fundera på, och känna hur förbannat stolt jag är över mig själv som gjort en stor personlig utveckling! 

Jag mår så jäkla bra. Jag älskar att leva. Jag är inte snyggast, smalast eller rikast men accepterat mig för den jag är, istället för att försöka uppnå nått jag inte kan och blir besviken till på köpet.

Det är stort!

Så dåligt självförtroende jag haft och som dragit ner mig. Nu kan jag självklart störa mig på nån kroppsdel ibland, men jag mår inte dåligt och jag gräver inte ner mig själv pga sånt heller :) Jag har lärt mig att vill man verkligen nånting fixar man det, inga jävla ursäkter lixom, de är bara en massa tramsiga undanflykter för att få fortsätta vara lat. Och faller jag, borstar jag av knäna och fortsätter. Man måste tillåta sig själv o falla för att lyckas.

Jag känner att kan jag, så kan vem fan som helst förändras! Slog man upp "Bitterhet" i ordboken stod mitt namn där som beskrivning.

Är så STOLT över mig själv!!