Usch!

Jag har alltid varit väldigt medveten om döden, och tkr den är galet jobbig. Enda sen jag var ca 9 år har jag haft dödsångest. Inte roligt alls kan jag medela. Tyvärr blev det inte bättre sen jag blev mamma. Nej, den blev värre. Helt plötsligt fick jag attacker varje kväll och jag grät mig till sömns. Det har blivit något bättre nu, det går periodvis, men när Bjarne gick bort börjar det om igen.
Jag tkr det är vidrigt att man bara försvinner en dag, och att man är helt ovetande när det händer. Eller det värsta av allt, när Edith försvinner. Jag ber på mina bara knän att jag går bort före henne och att det blir av naturliga själ, och inte när hon är liten och medveten om vad döden är och måste sakna sin mamma varjedag.
Folk säger åt mig att sluta tänka på det där. Men TRO mig, jag hade gärna gjort det om jag kunde! Men det GÅR inte :( Jag är rädd HELA tiden.
Snart är det dax att åka till england med Fredrik, och även om jag ser fram emot det massor, så är jag så rädd att vi aldrig får träffa Edith igen bara för det. Det är nästan så man tänkt tanken flera ggr att jag ska skita i att åka.
Varför kan jag inte bara vara glad åt det jag har och leva i nuet och inte oroa mig hela tiden?! Jag blir galen på mig själv. När ska det sluta? Den dagen jag dör?
Nej nyfan.